lava

Jag tänkte på det. Att vara snart 23 och aldrig ha haft ett riktigt förhållande. Borde det gnaga mer på en än vad det gör? Borde man känna sig konstig? Är man rent av lite unik?

Hur kommer det sig att alla andra hittar någon då och då? Spelar ingen roll vad det är för stolpskott....nog fan hittar dom en partner ibland.
Att jag inte gick gymnasiet,och därmed missade en del grundläggande grejer i hur man umgås med tjejer,är jag medveten om. Kanske ännu inte medveten fullt ut,men jag har ändå tagit den aspekten i beaktande.
Jag tycker inte det räcker som förklaring. Jag har haft mina chanser att prova på förhållandevardagen.

Skulle det vara bra med lite träning....ska jag nöja mig med något 70-procentigt ett tag,eller finns det något värde i att hålla på sig. Att alltid kunna hävda att man är ren. Att kunna säga att man aldrig påstått sig älska någon.



Jag har inte riktigt bestämt mig för vilken typ jag är.
Är jag den obotlige romantikern som jag trodde dom första 16 åren i mitt liv.
Eller är jag en fruktansvärt dålig kopia av James Bond(det är inte ofta fruktansvärd är ett överord).

Jag säljer mig till höger och vänster,men jag vägrar fortfarande fastna med någon.
Jag är hund och oåtkomlig på samma gång.
Eller oåtkomlig......det kan man kanske bara göra anspråk på att vara när någon verkligen försökt nå en, utan att lyckas.




Jag hatar människor som försöker vara mer än vad dom är,låta svårare än vad dom är. Dom kanske inte alltid vet om det ens,och jag låter säkert själv pretentiös ibland,men då vill jag här och nu,så hårt jag kan,understryka att det inte är meningen.
Ofta väljer jag dummare uttryck,i både tal och skrift,bara för att inte verka fånig.

Säg det du tänker,så blir det bra. Man tänker sällan i oförstörda banor. Gissar jag.




Man kanske inte alltid ska säga precis vad man tänker förresten. För då hade jag inte sagt till min inneboende att jag ville sova med henne.



Varför sa jag det?





För att jag ville det. Mycket hellre än att sova ensam. Hur man än vrider och vänder på det,så hade jag mått bättre om hon sagt ja och vi sovit ihop,än om jag inte sagt något.
Då måste det väl ändå vara rätt att säga det? I slutändan.





Att mogna,betyder nog att bloggar som denna inte kommer till.
Jag vet inte vad som e rätt och fel men det känns som om det är så iaf.




Kan mycket väl bli så att jag raderar allt när jag sovit på saken.
Är alltid svårt att bedöma hur påverkad man är,mitt uppe i det.
Tyvärr överdriver man ofta precis dagen efter. Det bästa är att låta det vara några dagar och se hur det känns....
Så borde man kunna göra med det man har sagt till någon också.




Det är jävligt svårt att fånga dagen,och samtidigt undvika att bli en pajas tycker jag.



Beror det på att jag ser tjejer som det yttersta?
Tänk om jag kunde tänka likadant när det gäller upplevelser helt för mig själv.



Nu är klockan 6.47 och solen lyser upp hela huset mitt emot mitt.
Jag kunde ha lagt mig och somnat efter min ogenomtänkta fråga till henne.
Om jag med ogenomtänkt menar något jag tänkt på i 14 månader.
Istället tog jag till flaskan och inbillade mig att det är bättre än att halvkväva det.

Tycker fortfarande det är bättre att köra det hela vägen ut.....


Ska bli kul att se vad jag tycker om all den här texten,när jag vaknar sen.


Nu ska jag sova tungt.