lava

Hemma igen. Trodde jag skulle ha större känslor än så här över att komma hem. När jag var yngre luktade det alltid på ett speciellt sätt när man kom hem efter en tids resande. Gott luktade det. Tror jag tappade luktsinnet någonstans under tonåren

Ligger och läser Schulmans blogg och detta fick mig på bra humör;


".............Jag blev så illa berörd av denna refusering att jag omedelbart skrev ett brev till dem, som jag bakdaterade så att det såg ut som om jag hade skrivit det innan jag fick deras refusering. I detta brev skrev jag att jag ångrat mig och att manuset inte längre var till salu. Så att jag skulle komma undan med äran i behåll. Ha ha. Vilken patetisk form av stolthet. Det är nog det mest ömkansvärda jag gjort. Varje gång jag tänker på det så sköljer det en våg av ren och kall ångest genom hela min tunna kropp. Och så börjar jag prata högt. "Ja ja ja ja", säger jag och försöker tänk på annat. Det där händer oftare och oftare numera. Att jag tänker på tidigare dumheter och börjar prata högt för mig själv. Som för att överrösta mina minnen. Jag säger "nej" eller "äsch" eller "fan" och kisar med hela mitt ansikte. Och försöker. Tänka. På. Annat."


Att jag inte var ensam visste jag redan. Jonas Indhe kallar det i sin bok To fast for love för att "skamskölja". Men Schulmans beskrivning var läskigt lik det sätt jag hanterar dessa stunder på. Vi är tre! tänkte jag,innan jag började läsa kommentarerna till inlägget. Det kryllade av upphetsade människor som liksom jag känt sig unikt träffade. Nu känner jag mig inte lika speciell längre men det är kanske att föredra i en sån här grej.


Dagens låt; Band of Horses - The Funeral 

Imorrn; Ev. lunch med syster och son. På kvällen blir det poker med Mrs Wijk