lava

Igår innan jag somnade hamnade jag riktigt snett i mina tankar. Efter en stunds negativ tankegång i yppersta världsklass,var jag övertygad om att jag aldrig någonsin kommer träffa en flickvän/sambo/livspartner/hustru. Delar av den känslan sitter kvar även i detta nu. Bara tanken på hur mycket som ska klaffa,att jag ska stå ut med mig själv,och att jag ska ta mig igenom allt som ska tas igenom innan man verkligen är ett par. Och göra det utan någon som helst rutin. Jag har gett upp inför mindre berg än så.

Invändningen är förstås att fråga varför just jag skulle vara så unik. Man ser som sagt stolpskott till höger och vänster som träffar likasinnade. Mitt svar på det är väl dels att jag ser mig själv och min bakgrund som hyfsat speciell,men också att det väl trots allt finns dom som lever ensamma i stort sett jämnt. Så helt orealistiskt känns det inte.
Och jag menar inte att jag kommer försöka och försöka träffa någon utan att lyckas,utan snarare att man till slut inte ens orkar försöka. Det är jag lite rädd för.


Nu blev det här en lätt negativ blogg på söndagsmorgonen men jag mår i själva verket helt okej. Ska snart ut på stan och möta delar av familjen tror jag.