lava

N tackade precis för sig så nu är allt som vanligt igen.
Ensam vid datan. Ludde i djupsömn i sovrummet.

Jag och N träffas 2-3 ggr per år men som han själv uttryckte det så "tar vi bara upp där vi lämnade".
Ganska skön relation när jag tänker på det.

Iaf fick vårt samtal den effekten att jag för en stund verkligen kände att Robban nu kan du inte ha det så här längre.
Alla andra pluggar,jobbar och gör saker. Du sitter hemma och gör INGENTING av vad som kunde vara dina bästa år.
Den insikten borde förstås ha nått mig för flera år sen redan men ändå blir det inte den väckarklocka jag skulle behöva.
Jag verkar ha gett mig fan på att ta det här jag-vill-bara-dra-täcket-över-huvudet-och-slippa-allt-jobbigt-mamma-tänket längre än någon någonsin gjort tidigare.


Får se om psykologen kan ruska om mig den här gången.
Om 8 timmar sitter jag i fåtöljen på hennes obehagligt trånga rum.
Är det några som kunde behöva en fräsch och lyxig miljö är det väl psykpatienter kan man tycka.
Men det e som det e.