lava

Jag har börjat arbetet med att bli en bättre människa.
Startskottet blev den bok jag fick i present.
Självkänsla nu är titeln och i natt sträckläste jag i stort sett ut den.
Var som alltid lite skeptisk mot den här sortens böcker.
Skriven av en tjej,bara en sån sak. (Än så länge tänker jag skriva såna grejer)


Att jag har dålig självkänsla har jag haft på känn länge och att det inte alls är bra har jag också känt till.
Men boken öppnade mina ögon för bl.a två saker.
Att taskig sjävkänsla ibland leder till ett behov av att klanka ner på andra människor.
Är man i balans och mår bra så behöver man tydligen inte detta.
Och sen var det skönt att läsa kapitlet om motivation för det är precis det jag saknar i stort sett i allt jag gör eller borde göra.

Jag ska faktiskt ta och göra en av bokens skrivövningar offentligt här och nu bara för att.
Det är bra bloggande.

Och håll i åtanke att jag freebasar nu. Inget förberett alltså.

'Motivationsövning' står det;

"Ge exempel på personer som du anser är motiverade";

När jag läste det här i natt(lite föreberedd är jag då då) fick jag i stort sett bara fram tjejer.
Min syrra känns självskriven. Hon tar sig fram överallt och är bra mkt modigare än sina manliga syskon.
Även min andra syrra,plastsyster kallad,har nog en plats här.
Sen blir det svårare....Min inneboende kanske? Också det en tjej.

"Hur känns det när du är motiverad?";

Här blir det klyschigt. Jag känner mig energifylld och inget hinder är för stort.
Ska jag se en Djurgårdsmatch på tv och hitta ett ställe som visar matchen och sen ta mig dit,så ordnar jag det.
Under mina sex veckor som telefonförsäljare krockade ett arbetspass med en DIFmatch.
En icke motiverad person,eller en helt normal person för den delen,sitter kvar och jobbar.
Kanske ringer till nån på rasten och frågar vad det står.
Men jag tjatade till mig att få gå tidigare. Jag förbeställde en taxi.
Jag tog taxin till stället som lovat att dom ska sända matchen. Det visar sig att dom inte gör det.
Redan där sjöblöt av svett springer jag sveavägen fram in på hard rock café. Ingen match.
Vidare över gatan till Lion bar. Ingen match.
Jag vevar febrilt in ytterligare en taxi som tar mig till Limpbar vid norra bantorget.
Semesterstängt.
Inte ens här är jag grinig eller arg utan på sin höjd störd över att missa matchinledningen.
Jag rusar vasagatan hela vägen bort till centralen och olearys där jag är så andfådd att jag knappt får fram min fråga till damen i dörren.
Men dom visade matchen och Djurgårn slog Häcken borta med 2-0.


"Hur känns det när du inte är motiverad?";

Det här e lätt eftersom det handlar om hur jag mår 98% av min vakna tid.
Jag bryr mig inte om något. Inget är för stort eller litet för att pissas på.
Jag blir cynisk och tänker att allt i slutändan ändå är meningslöst.


"Finns det människor du blir motiverad av?";

Den här frågan borde rimligtvis gå hand i hand med den första frågan men riktigt så är det inte...
För när jag träffar motiverade människor slutar det allt som oftast med att jag känner mig dålig och färglös.
Då har jag nog fånigt nog lättare att inspireras av en sån som Ulf Lundell.
Han är ofta ensam i sina böcker,även om han dejtar hej vilt,men han sköter kost och motion och ja...har allmänt sköna åsikter om det mesta.
I övrigt är det tunnt med förebilder.


"Vad tror du skulle hända om du utvecklade din inre motivation?";

Jag skulle bli bra och framgångsrik i det jag tog mig för.
Jag skulle shapa upp mitt liv ordentligt.


"Finns det något negativt med att utveckla sin inre motivation?";

En av författarinans,tillika mental coach,elever hade sagt efter nån fråga "Är det här en kuggfråga eller?" och det måste vara den här frågan hon pratat om...
Men jag vet inte. Man kanske riskerar bli hänsynslös typ? Aldrig nöjd?


"Vad händer med dig när du träffar någon som är motiverad?";

Som sagt. Jag blir låg och känner mig misslyckad och försvaret blir att tycka mindre bra om den andra.


"Vid vilket tillfälle har du varit mest motiverad i ditt arbete?"

Inte på fabriken Hessa AB. Inte på tobaksaffären. Definitivt inte på telefonförsäljningen. Kanske lite i början iofs.
Men nej,då jag inbillar mig att jag brann mest var nog under den tiden på förskolan då jag blev en light version av en personlig assistent åt en kille på 3-4 år.
Honom kan jag fortfarande sakna så här ett år efter.

"Vid vilka tillfällen har du varit mest motiverad i dina relationer?"

Jag utgår från att det är förhållanden som menas och då är svaret att mitt rekord ligger på knappa två veckor.
Annars är det nog återigen ett barn som fått igång mig. Min brorsdotter,mitt gudbarn.
När jag e med henne blir mkt annat oväsentligt.


Ja sen e det fler frågor men dom skippar vi för nu.