lava

Ibland gör man felbedömningar och ibland gör man extrema felbedömningar. Idag gjorde jag en extrem felbedömning. På vår portdörr har det sen en tid tilbaks suttit en lapp om gårdsstädning den 6:e maj(idag alltså.) Det som jag tror gjorde intryck på mig var två saker; Dels att det utlovades varmkorv,och dels att det kändes som en chans att få känna sig vuxen för ett par timmar.
Så jag bestämde mig för att dyka upp.

Inatt hade jag två kompisar här,som inte gick förrns framåt kl 4. Efter det slog jag på Scrubs och vips så var klockan 7 typ. Då jag vet hur svårt jag har att vakna efter blott ett par timmars sömn,valde jag att löpa linan ut och hålla mig vaken till gårdsträffen kl 10.
09.54 gick jag bort och köpte mig en stor cafe latte och kände mig rätt okej tillmods trots allt.

Tillbaka och ut på gården. Skakar hand med dom fyra som är på plats. Här börjar jag tvivla på min anledning till att befinna sig där jag befinner mig. Snittåldern på dom som är där är 62, och efter att det droppat in ca 10 pers. till som HÖJER medelåldern,börjar jag så smått få panik.
Jag låtsas nonchalant  smutta på min bägare medans jag läser igenom uppgiftslapparna(som huvudsakligen handlade om blomlådor) säkert 7 ggr,varav dom 6 sista endast var fejkade. I själva verket stod jag och funderade på hur fan jag skulle kunna försvinna så smidigt som möjligt.
Min sömntörstande hjärna var inte riktigt med på noterna och jag var alldeles blank.
Det slutade med att jag tog upp min mobil och faktiskt på riktigt slog mitt eget nummer medans jag långsamt började vandra ner från trätrappan och mot friheten igen.
Jag försvann alltså utan att säga ett ord till någon,efter att ha varit där i 3 minuter.


Förhoppningsvis är mina grannar alltför dementa för att jag ska bli husets snackis.
Och jag måste säga att jag är helt jävla överlycklig över att sitta här just nu, och inte därnere på knä och rensar ogräs. Jag skäms knappt ens.


Frågan som dock blir hängande är vad jag egentligen hade väntat mig skulle hända när jag gick dit??