lava

Återigen förde uttråkigheten mig till alex schulmans blogg och återigen renderade det i en blogg här.  A.S luftade tankar om livets meningslöshet på ett fint sätt och återigen läste jag läsarnas kommentarer. Dom allra flesta sa åt honom att han borde skaffa barn. Nu har A.S med all säkerhet ett flängigare liv än mig men vi verkar ändå vara ungefär lika glada.
Så här skrev någon till honom;

"Så här är det all the people out there: Detta kommer att låta pretto och töntigt. Till och med som ett påhitt för vissa. Men så är det inte, utan detta jag kommer att säga är alldeles, alldeles sant. Om man tvivlar och suckar och grubblar så finns det ett universalbotemedel, nämligen att skaffa barn. Skaffa barn, skaffa barn, skaffa barn. Helt ärligt tror jag inte att vi biologiskt är skapade att ha för mycket tid att grubbla på. Så med barn blir det mening, kärlek, substans, något som fäster fast en vid något verkligt. Och dessutom har man faktiskt inte tid att grubbla speciellt mycket när man har barn!!!!! Man är mest glad om man får gå och kissa ifred. "


Och det är väl så. Vi ska inte ha för mycket tid till att tänka. Det vet jag ju. Men när man väl hamnat där är det svårt att bryta. 
Jag glider vidare i ingenmansland tills jag verkligen inte står ut längre. Då ska jag bli religiös. Vilket var ett annat alternativ som nämndes i samband med hans blogginlägg.

Jag har hela tiden känslan av att jag står utanför och är väldigt ensam om att känna som jag gör. Ofta tror jag att jag är helt ensam i hela världen om att känna att ingenting passar mig. Och att det inte finns någon bra lösning på att hitta orken och lusten. Det ska till något riktigt jävla slumpartat för att få igång mig känns det som.

Eller så är det i grunden bara nån sorts skuldkänsla över att göra ingenting,som gör att jag mår dåligt. Det har jag varit inne på förr. Att om alla levde så här som jag gör så skulle jag älska det. Om inte folk tog körkort,avancerade i jobbvärlden,reste runt,skaffade barn.....så skulle jag vara mycket lyckligare. Om jag är ärlig så kommer jag fram till att jag inte ens kan unna min bästa kompis att lyckas ta sitt körkort. Hur liten är man inte då? Hur olycklig måste jag inte vara i botten?

Men alla såna här känslor försvinner,eller iaf minskar,när jag GÖR NÅGOT. Vilket jag ändå gör då och då. Men jag orkar aldrig fortsätta mata och mata och köra och köra. Om jag med mata mata köra köra menar saker som den lilla roadtrip jag nyss gjorde. Som betydde att jag träffade folk. Då hinner man inte grubbla.

Så jag har väl lösningen klar men inte lösningen på att ta tag i lösningen att ta tag i lösningen. För jobbar man inte så känns det mer eller mindre som en omöjlighet att omge sig med folk på samma sätt. Det borde finnas ett ställe här i närheten för såna som mig. Där man gjorde roliga saker. I en annan del av Köping ungefär.

Nu ska jag se Gökboet.


tillägg; har läst igenom det här nu och jag hade kunnat skära ner det till "Jag borde göra saker men orkar inte. Och just nu klarar jag mig rätt okej som det är". Men jag hade inget annat att göra än att skriva och man hoppas ju få till en lyckträff nån gång ibland. Men det blir sällan bra när man försöker tvinga fram det. Blääaj,nu e jag less på mina egna ord. Hej hej.