lava

Match på Stadion idag och jag hade helt klart trivts bättre framför teven. Som tack för att jag släpade mig dit fick jag en dunderförkyning och en skållad hand. Tappade ut hela muggen av brännhett kaffe på mig själv i pausen.
Men DIF vann så det får vara värt det.

Strax är det återigen dags för Boston-Montreal. I praktiken är det vinna eller försvinna och det vore kul om vi gav lite nerv åt serien. Medans jag ser den ska jag fortsätta ladda hem tidernas bästa tv-serie. Åtminstone tyckte jag det när jag gick i högstadiet. Eller snarare när jag borde ha gått högstadiet. Det gjorde jag alltså inte utan låg istället hemma om dagarna och varje veckodag kl 11 sändes Vägen till Avonlea. Det var min enda fasta dagliga rutin under en lång period. Jag minns egentligen bara att jag älskade den och att jag mycket väl skulle kunna/borde bli hånad för detta,av folk i min egen ålder.
7 säsonger är iaf på väg hem och tycker jag den är lika bra idag så har jag behagliga månader framför mig.